Vad tycker du om valet då?

20 september 2010

Det är kvinnan i kassan som undrar medan hon fixar till mitt morgonkaffe.

Jag tittar måndagsmorgontrött på henne, öppnar munnen tillräckligt för att låta ett ”Nä” slinka ut. Frågar:

”Och själv då?”

”För jävligt”, svarar hon. 

Skulle egentligen vilja fortsätta samtalet. Höra om hon som jag tycker att Sahlin var stor i nederlaget. Men kön bakom växer så jag nöjer mig med en stämpel i kaffekortet

Fyra år till med Maud och Jan – och med Sverigedemokrater. Stackars Sverige. 

MGA


I Parken

12 juli 2010

En lika mörk som mycket liten flicka leker i parken. Hennes bleka föräldrar håller vakt – och jag och min dotter tittar på.

Flickan ramlar vid ett lekredskap, särskilt designat för att vara mjukt.  Den stackars pappan som står närmast ser nu ännu blekare ut, han vet väl vad som komma skall, att han inte varit uppmärksam nog. Vi lyssnar till mammans utskällning, ser hur hon tar det icke-gråtande barnet från pappan, bär henne bort från det farliga.

Adoptivföräldrar, tänker jag och känner med pappan. Han som ensam står vid ett ”vadderat” lekredskap, i alltför många ögonblick utan att kunna ta på sig masken av att vara oberörd.

”En del mammor är så”, säger min dotter till mig och himlar med ögonen.

Mm, men adoptivmammorna är överrepresenterade, tänker jag, och förlorar mig in i vad som kan vara  mina egna fördomar.

MGA


Tjing tjong

12 april 2010

Följde med dotter till skolan idag, inget särskilt med det förresten, mer än att jag var på uselt humör. En gammal rotfyllning, som gjordes av en okunnig  jävla fjant för 15 år sen, har påverkat mitt humör och min ekonomi de senaste månaderna: Tandläkaren efter skolan alltså.

På vår  väg ner i källaren för att hämta hennes cykel sjunger dottern ”tjing tjong, tjing tjong” och skrattar åt något bortom min förståelse, själv känner jag irritationen växa: ”Var politiskt korrekt, ungjävel, sluta tjingtjonga. Du vet väl redan bättre än jag att det är en nedsättande benämning för kineser och kinesiska”, skulle jag egentligen vilja säga – men det gör jag förstås inte.

Väl ute på gatan tilltar tjingtjongandet. Ekipaget tjingtjongar tänker jag - och helt oinbjuden dyker den sen länge bortgångne Anders Gernardts röst upp bland mina tankar: hästkommentatorn som gav ordet ”ekipage” en dialektal röst i vår kollektiva minnesbank. Hans röst skorrar till: ”Du tror att du måste behålla makten över hennes ord – men hon tar makten, hon tar orden, hon tar orden i sin makt”.

Ok, Anders , tänker jag. Tack för Strindberg: Vem är väl egentligen jag  att bestämma vad som passar sig för en ung  svensk-kinesisk dam –   i hennes alldeles egna värld.

MGA


Sätta kyrkan mitt i byn

05 februari 2010

Det finns en genetisk kedja med ett nästan oändligt antal länkar;  från det allra första polymeren som replikerade sig själv fram till mig. Jag - den allra sista länken i ett obrutet sammanhang, tvärs genom miljarder år av genetiskt släktskap och utveckling.

Jag kommer nog alltid att fascineras av tanken på en DNA-stafett genom årmiljarderna där varje enskild människa överlämnar hälften av sitt alldeles egna genetiska budskap till nästa generation precis som våra förfäder som inte var människor har gjort.

Tanken är vacker – liksom dess konsekvens: att stafetten från livets första antydan fram till mig – tar slut med mig. Men upplever jag den som sorglig och vemodig? Nej, bara vacker och storslagen, liksom dess fortsättning. Jag tog ju bara upp en ny stafettpinne – och känner att livets lopp har många fascinerande vägar.

http://www.youtube.com/watch?v=7widbpZLzuU

MGA


Svalkande likgiltighet

28 januari 2010

Katternas hängivenhet när de får den mat de anser sig värda är total, inte en smula blir kvar. Tyvärr finns det ett tydligt samband mellan deras preferenser och priset på kattmaten. Igår morse upptäckte jag att det bara fanns Whiskas hemma, bättre det än ingen blötmat alls, tänkte jag, medveten om risken att de bara skulle peta ut maten på golvet och sen ointresserat gå därifrån.

Katterna är  intresserade åskådare när jag på kvällen torkar bort maten från golvet, blöter upp små intorkade bitar – i bakgrunden radion, där Madeleine von Sivers och Ingrid Stjerna pratar adoption.

Medeleine von Sivers berättar om upplevelsen av en adoptionskurs Ingrid Stjerna ledde. Skräcken att som ensamadopterande gå in i ett rum med bara par, lättnaden över Stjernas gruppindelning: kvinnor för sig, män för sig – och insikten att det ensamma ansvaret också kan underlätta. Flera av kvinnorna berättade att deras män egentligen inte ville adoptera, men …

Och jag tänker på min egen adoptionsutbildning, samma indelning utifrån kön – eller möjligen kursledarens syn på fördelning av likgiltighet respektive intresse. En gammal kommentar från min adoptionskurs fladdrar förbi i minnet, medan katterna godkänner den nya maten och Ingrid Stjerna pratar Haiti: ”Jo, jag lovade henne adoption bara vi försökte skaffa barn en vända till” (IVF). Om det blev så att de adopterade hoppas jag att han aldrig någonsin berättar detta för sitt barn.
                                                                                                                                                         
Jag tänker också på Henry Parlands text om villkorslös kärlek och svalkande likgiltighet, tänker att bägge dessa kärleksyttringar måste ha en plats i en förälder, inte bara den villkorslösa kärleken hos den ena och den svalkande likgiltigheten inom den andra, annars kan nog svalkan upplevas som en iskall bristvara, serverad i övermått.
MGA

En mor kom till mig:

säg

vad är det som fattas i min kärlek?

mina barn älskar mig ej

som jag dem.

Jag sade:

likgiltighet,

lite svalkande likgiltighet

fattas i din kärlek

- då gick hon bort

seende mot jorden.

(Henry Parland)


Vackra sagor är så korta

26 januari 2010

”Berätta en saga om oss, om dig, mig och mamma. Alla måste vara med, men jag kan gärna vara född av mamma” Läs hela inlägget här »


Fröken Socialstyrelses känsla för adoption

16 januari 2010

Ofta kan den spontana kommentaren säga mycket om en persons bakomliggande värderingar: som när en äldre släkting sa ”jag har läst att många kineser plastikoperar ögonen nuförtiden”, sagt när hon fick veta att vi skulle adoptera från Kina.

För det omvända -  det genomarbetade, där varje ord är vägt på ”guldvåg” – blir ofta de bakomliggande värderingarna en del av helheten eller döljs fullständigt.

Jag läser Socialstyrelsens handledning för adoption. På sidan 82 finns en alldeles underbar mening, en slags mix mellan min gamla faster med plastikoperationerna och en mycket genomtänkt syn på adoptioner:

”Vad betyder det att inte kunna föra
sina gener vidare, att inte kunna känna igen sina och partnerns egenskaper och utseende i ett barn?” 
 
 Där tror jag att du snubblar på dina egna värderingar, fröken Socialstyrelse, inte i den första, men väl i den andra bisatsen.  Tänk om du hade kunnat känna igen dina egna fördomar och klarat av att hantera dem, fröken Socialstyrelse. Då hade du kanske istället i dina rekommendationer till socialtjänsten betonat det allmänmänskliga, typ att vår förmåga att känna igen våra egenskaper i andra är avgörande för vår förståelse av dem – och kanske viktigast:

Mycket tyder på att barn fungerar så att de formas av den miljö de lever med, detta inkluderar egenskaper. Tänk, fröken Socialstyrelse – så mycket jag känner igen från oss föräldrar i vårt barn, gester, språkbruk, värderingar och intressen.

Därmed inte sagt att man som förälder inte kan se sånt man inte själv precis har i övermått. som vår dotters totala rumsuppfattning. Jag menar: själv skulle jag omedelbart gå vilse i dina korridorer, fröken Socialstyrelse. Det skulle inte min dotter göra.

Jag tycker nog också att du inte skulle ha skrivit ”i ett barn”, utan ”i sitt barn”. Det är en jävla skillnad på egna och andras barn, fast där kanske det mest handlar om din känsla för språk, fröken Socialstyrelse.

 MGA

 
 
 
 

 


GOTT NYTT ÅRTIONDE!

01 januari 2010

Önskar jag alla besökare. Ni är inte så många, kanske. Söker man på ”adoptionsbloggarna” blir en av träffarna något som kallas inflytande.se, där kan man läsa att 100 % av bloggar har större inflytande än Adoptionsbloggarna.

Så kan det gå – eller också inte. Jag ler lite och tänker på min text ”Rosor” och på Mark Twains uttalande om statistik, fast själva statistiken är det ju inget fel på, men kanske att vi mer än någonsin har en benägenhet att försöka kvantifiera utan att ens försöka vilja förstå vad det är vi mäter, någor som ju grabbarna, bakom den registerstudie Rosor handlar om, är tre lysande exempel på.

Gott nytt år!

MGA


Bestraffad sedvanerätt

22 december 2009

Nu lär diskussionen vågor bölja i köerna till kassorna på Lidl i Skellefteå. Jag tänker på gänget med två hjärnceller, de som enligt mina fördomar ofta häckar på Lidl eller andra osmakliga platser.

Sant eller inte. Hursomhelst tycker jag mig höra kommentarerna: ”Va! Det var det jävligaste jag hört! Så jävla PK, försts förbjuder dom skolavslutningar i kyrkan – och nu får man inte ens använda sitt eget språk!

http://www.folkbladet.nu/?p=164082

MGA


Det började som en skakning på nedre däck

16 december 2009

Rubriken från spalten bredvid artikeln jag länkar till.

Ur något slags perspektiv skulle man kunna se debatten utifrån exemplet ”Kinas ettbarnspolitik” som en slags skakning. Eller som att ett rop om att resurserna är begränsade slutligen kanske t om kan nå delar av vår planet där man av födsel och ohejdad vana tar för givet att man är värd så oerhörd mycket mer än det egna futtigt fattiga genomsnittet av jordens gemensamma tillgångar.

MGA

http://www.expressen.se/debatt/1.1815696/var-livsstil-tvingar-fram-gron-diktatur


Follow

Get every new post delivered to your Inbox.