Svalkande likgiltighet

Katternas hängivenhet när de får den mat de anser sig värda är total, inte en smula blir kvar. Tyvärr finns det ett tydligt samband mellan deras preferenser och priset på kattmaten. Igår morse upptäckte jag att det bara fanns Whiskas hemma, bättre det än ingen blötmat alls, tänkte jag, medveten om risken att de bara skulle peta ut maten på golvet och sen ointresserat gå därifrån.

Katterna är  intresserade åskådare när jag på kvällen torkar bort maten från golvet, blöter upp små intorkade bitar – i bakgrunden radion, där Madeleine von Sivers och Ingrid Stjerna pratar adoption.

Medeleine von Sivers berättar om upplevelsen av en adoptionskurs Ingrid Stjerna ledde. Skräcken att som ensamadopterande gå in i ett rum med bara par, lättnaden över Stjernas gruppindelning: kvinnor för sig, män för sig – och insikten att det ensamma ansvaret också kan underlätta. Flera av kvinnorna berättade att deras män egentligen inte ville adoptera, men …

Och jag tänker på min egen adoptionsutbildning, samma indelning utifrån kön – eller möjligen kursledarens syn på fördelning av likgiltighet respektive intresse. En gammal kommentar från min adoptionskurs fladdrar förbi i minnet, medan katterna godkänner den nya maten och Ingrid Stjerna pratar Haiti: ”Jo, jag lovade henne adoption bara vi försökte skaffa barn en vända till” (IVF). Om det blev så att de adopterade hoppas jag att han aldrig någonsin berättar detta för sitt barn.

                                                                                                                                                         

Jag tänker också på Henry Parlands text om villkorslös kärlek och svalkande likgiltighet, tänker att bägge dessa kärleksyttringar måste ha en plats i en förälder, inte bara den villkorslösa kärleken hos den ena och den svalkande likgiltigheten inom den andra, annars kan nog svalkan upplevas som en iskall bristvara, serverad i övermått.

MGA

En mor kom till mig:

säg

vad är det som fattas i min kärlek?

mina barn älskar mig ej

som jag dem.

Jag sade:

likgiltighet,

lite svalkande likgiltighet

fattas i din kärlek

- då gick hon bort

seende mot jorden.

(Henry Parland)

Vackra sagor är så korta

”Berätta en saga om oss, om dig, mig och mamma. Alla måste vara med, men jag kan gärna vara född av mamma”

Fröken Socialstyrelses känsla för adoption

Ofta kan den spontana kommentaren säga mycket om en persons bakomliggande värderingar: som när en äldre släkting sa ”jag har läst att många kineser plastikoperar ögonen nuförtiden”, sagt när hon fick veta att vi skulle adoptera från Kina.

För det omvända -  det genomarbetade, där varje ord är vägt på ”guldvåg” – blir ofta de bakomliggande värderingarna en del av helheten eller döljs fullständigt.

Jag läser Socialstyrelsens handledning för adoption. På sidan 82 finns en alldeles underbar mening, en slags mix mellan min gamla faster med plastikoperationerna och en mycket genomtänkt syn på adoptioner:

”Vad betyder det att inte kunna föra

sina gener vidare, att inte kunna känna igen sina och partnerns egenskaper och utseende i ett barn?” 

 

 Där tror jag att du snubblar på dina egna värderingar, fröken Socialstyrelse, inte i den första, men väl i den andra bisatsen.  Tänk om du hade kunnat känna igen dina egna fördomar och klarat av att hantera dem, fröken Socialstyrelse. Då hade du kanske istället i dina rekommendationer till socialtjänsten betonat det allmänmänskliga, typ att vår förmåga att känna igen våra egenskaper i andra är avgörande för vår förståelse av dem – och kanske viktigast:

Mycket tyder på att barn fungerar så att de formas av den miljö de lever med, detta inkluderar egenskaper. Tänk, fröken Socialstyrelse – så mycket jag känner igen från oss föräldrar i vårt barn, gester, språkbruk, värderingar och intressen.

Därmed inte sagt att man som förälder inte kan se sånt man inte själv precis har i övermått. som vår dotters totala rumsuppfattning. Jag menar: själv skulle jag omedelbart gå vilse i dina korridorer, fröken Socialstyrelse. Det skulle inte min dotter göra.

Jag tycker nog också att du inte skulle ha skrivit ”i ett barn”, utan ”i sitt barn”. Det är en jävla skillnad på egna och andras barn, fast där kanske det mest handlar om din känsla för språk, fröken Socialstyrelse.

 MGA

 

 

 

 

 

GOTT NYTT ÅRTIONDE!

Önskar jag alla besökare. Ni är inte så många, kanske. Söker man på ”adoptionsbloggarna” blir en av träffarna något som kallas inflytande.se, där kan man läsa att 100 % av bloggar har större inflytande än Adoptionsbloggarna.

Så kan det gå – eller också inte. Jag ler lite och tänker på min text ”Rosor” och på Mark Twains uttalande om statistik, fast själva statistiken är det ju inget fel på, men kanske att vi mer än någonsin har en benägenhet att försöka kvantifiera utan att ens försöka vilja förstå vad det är vi mäter, någor som ju grabbarna, bakom den registerstudie Rosor handlar om, är tre lysande exempel på.

Gott nytt år!

MGA