Önskar jag alla besökare. Ni är inte så många, kanske. Söker man på “adoptionsbloggarna” blir en av träffarna något som kallas inflytande.se, där kan man läsa att 100 % av bloggar har större inflytande än Adoptionsbloggarna.
Så kan det gå – eller också inte. Jag ler lite och tänker på min text “Rosor” och på Mark Twains uttalande om statistik, fast själva statistiken är det ju inget fel på, men kanske att vi mer än någonsin har en benägenhet att försöka kvantifiera utan att ens försöka vilja förstå vad det är vi mäter, någor som ju grabbarna, bakom den registerstudie Rosor handlar om, är tre lysande exempel på.
Gott nytt år!
MGA
01 januari 2010 den 12:02
Gott nytt år och decennium, MGA och alla ni fåtaliga läsare. Nuvarande och blivande. En blogg borde ju vara som en logg, dagligen uppdaterad, för att alls ta sig in i vaneläsandet av en blogg – vilken blogg det än handlar om – och ge mera stadig och närande mat för tanken. Det är ju närmast den sortens inflytande man hoppas få med en blogg som vår. Och då helst via just uppmaning till att vi alla ska tänka igenom vårt tyckande några extra varv och inte t.ex. haka på vetenskap som kanske enbart visar sig vara vetenskaplifierade åsikter. En gemensam blogg borde ju helt enkelt uppdateras ofta och med gemensamma krafter.
Det finns ingen ursäkt för mitt bloggskolkande men jag hoppas att vi blir minst två och gärna flera, som kan komma in i bloggandet och kommenterandet, med tätare mellan inläggen under våren, än under hösten.
Kerstin Weigl använde förr begreppet katastrofkackel, för alla farhågor man fick hacka i sig som blivande adoptivförälder (och jämförde då med sådana skräckhistorier som gravida får hacka i sig om förlossningar).
Jag tycker att dina tankar är intressanta, när du lite kåserande skriver om statistikforskandet och det relativt högljudda katastrofkackel, som följer i spåren av de rätt allmänt forskaretablerade sanningarna eller kanske snarare “sanningarna”.
Vi har ju ganska olika ingångar i föräldraskapet, du och jag, och jag är nog en av dem som låter farhågor och även skrämselpropaganda påverka mig mera än vad du gör.
En av mina käpphästar är trots allt min aversion mot det som jag i snart två decennier, aktivt, uppfattat som “det eviga glädjekalkylerandet” som florerar bland adoptivföräldrar, kring allt från rasism till korrigerbara handikapp och inte minst den egna kärleksfulla föräldraförmågan och orken att täta världen för sina barn.
Vi kör vidare.
Fridens och fröjdens!
YRC
01 januari 2010 den 13:53
Visst.
Idag adopteras det förmodligen en långt större andel barn med särskilda behov än tidigare. Detta kommer att visa sig som tydlig statistik i framtidens adoptionsforskning just vad gäller de parametrar Bo, Frank och Anders utgick från i registerstudien. Man kan bara hoppas att framtidens forskare står på en annan nivå än dagens, att de vill försöka förstå vad det är de mäter.
Som du vet arbetar jag själv med varianter av pseudostatistik, och är rätt van vid att småle åt hur låga kraven på relevans kan vara.
MGA
01 januari 2010 den 17:29
Men kom då äntligen till saken. Vilka är Dina huvudsakliga invändningar mot Registerstudien och forskarna bakom den?
01 januari 2010 den 17:41
Och vilken är din “sak” Frost? Varför är “stora hårda frågor” alltid viktigare än att delta i en diskussion med egna argument? Är allt som skrivs på denna blogg värt endast en premanent placering på de anklagades bänk. Vilka är de stora fördelarna med registerstudien? Vad är det som gör sådan forskning speciellt viktig och relevant? Särskilt för adoptivfamiljen, speciellt i hanteringen av den individuella verkligheten?
YRC
01 januari 2010 den 18:53
Adoption som företeelsee existerar och motiveras utifrån synen på att barns utveckling gynnas av att de får möjlighet att växa upp med föräldrar istället för att leva inom en institution.
Men det vore naivt att tro att adoption sett till en hel population (som i registerstudien) kan läka alla sår. Övergivanden kan nog finnas med ett helt liv, kanske som en svag bakgrundston – eller som ett starkt brus. Förmodligen var det också så att en större andel av den adopterade populationen (jämfört med kontrollgruppen) som Frank, Bo och Anders undersökte kom från sådana miljöer som kan ge upphov till psykiska eller fysiska skador, som t ex missbruk eller våld.
Mot den bakgrunden är resultatet, just som jag skriver i Rosor, egentligen alldeles fantastiskt uppmuntrande. Men varken Frank, Bo, Anders eller jag har en susning om det är optimalt, dvs om skillnaden mellan den adopterade populationen och kontollgruppen är så små som det överhuvudtaget hade varit möjligt att få dem. Vi kan inte veta detta, eftersom det inte är möjligt att ta fram en relevant kontrollgrupp.
Idag adopteras det många barn med särskilda behov. Jag är rädd för att en framtida studie inte kommer att visa lika positiva siffror som registerstudien.
Då blir det mycket viktigt att försöka förstå varför, att ha en viss relevanskontroll, inte att som exempelvis Frank stolpa upp på socialdepartementet och utifrån registerstudien argumentera för att homosexuella inte borde få adoptera.
MGA
16 januari 2010 den 02:14
Undrar om det vore okej att jag länkade till denna blogg?
16 januari 2010 den 11:10
Helt okej. Bloggen är inte privat och många av våra besökare kommer via länkar från olika håll.
MGA
04 februari 2010 den 14:58
Varför skulle det inte uppge så bra resultat om barnen som adopteras har särskilda behov????
/ab
04 februari 2010 den 23:43
Egentligen för att större behov behöver mer resurser, inte bara från familjen utan också från samhället.
I mångt och mycket är det just graden av sådana insatser registerstudien mäter: socialtjänst, arbetsförmedling, BUP osv.
Jag tycker inte att det är fel att vi idag adopterar barn med lite större skavanker än förr, tvärtom – jag menar bara att det är viktigt att försöka förstå vad detta kommer att innebära.
Ett exempel: Förr var det främst ensamadopterande som blev föräldrar till barnen med lite större behov, medan vi som kunde välja -vi som adopterade som par -ofta valde bort barn med särskilda behov.
Stollarna som gillar att mäta utan att bry sig om vad det egentligen är de mäter kunde också konstatera att barn till ensamadopterande klarar sig något sämre än barn till paradopterande.
Samma resultat skulle kunna uttryckas så här:
Personer med något större behov än andra, behöver ibland lite mer resurser än andra – vilket är en självklarhet, rätt och riktigt, och precis som det ska vara i ett samhälle med en humanistisk grundsyn.
MGA