Fröken Socialstyrelses känsla för adoption

Ofta kan den spontana kommentaren säga mycket om en persons bakomliggande värderingar: som när en äldre släkting sa “jag har läst att många kineser plastikoperar ögonen nuförtiden”, sagt när hon fick veta att vi skulle adoptera från Kina.

För det omvända -  det genomarbetade, där varje ord är vägt på “guldvåg” – blir ofta de bakomliggande värderingarna en del av helheten eller döljs fullständigt.

Jag läser Socialstyrelsens handledning för adoption. På sidan 82 finns en alldeles underbar mening, en slags mix mellan min gamla faster med plastikoperationerna och en mycket genomtänkt syn på adoptioner:

“Vad betyder det att inte kunna föra

sina gener vidare, att inte kunna känna igen sina och partnerns egenskaper och utseende i ett barn?” 

 

 Där tror jag att du snubblar på dina egna värderingar, fröken Socialstyrelse, inte i den första, men väl i den andra bisatsen.  Tänk om du hade kunnat känna igen dina egna fördomar och klarat av att hantera dem, fröken Socialstyrelse. Då hade du kanske istället i dina rekommendationer till socialtjänsten betonat det allmänmänskliga, typ att vår förmåga att känna igen våra egenskaper i andra är avgörande för vår förståelse av dem – och kanske viktigast:

Mycket tyder på att barn fungerar så att de formas av den miljö de lever med, detta inkluderar egenskaper. Tänk, fröken Socialstyrelse – så mycket jag känner igen från oss föräldrar i vårt barn, gester, språkbruk, värderingar och intressen.

Därmed inte sagt att man som förälder inte kan se sånt man inte själv precis har i övermått. som vår dotters totala rumsuppfattning. Jag menar: själv skulle jag omedelbart gå vilse i dina korridorer, fröken Socialstyrelse. Det skulle inte min dotter göra.

Jag tycker nog också att du inte skulle ha skrivit “i ett barn”, utan “i sitt barn”. Det är en jävla skillnad på egna och andras barn, fast där kanske det mest handlar om din känsla för språk, fröken Socialstyrelse.

 MGA