“Berätta en saga om oss, om dig, mig och mamma. Alla måste vara med, men jag kan gärna vara född av mamma”
Under många år blev sagorna jag fantiserade ihop en sorts länk mellan vakenhet och sömn för min dotter, ibland också för mig. Nuförtiden saknar jag dem. Det händer inte alls lika ofta att hon begär att få höra en saga, förr kunde de hon gillade växa och nästan leva sitt eget liv under några veckor, innan de tonade bort och ersattes av nya. De mest populära handlade ofta om övergivna barn (eller djur), om deras kamp för att bli en del av ett sammanhang där de var behövda och älskade.
Men igår ville hon alltså höra sagan om oss, inte hur det var – det har hon hört tusen gånger – utan just sagan om oss, där hon gärna kunde vara vårt biologiska barn.
Så det blev adoptivföräldrakuskap enligt formulär 1A. Enkelt, komplikationsfritt – och alldeles fritt från yttre sammanhang;
“Det var en gång en man som hette MGA. Han bodde i ett hus på landet tillsammans med sin fru YYY och deras katt Trilobit, under många år hade de längtat så mycket efter ett barn, även Trilobit längtade, men inte lika mycket som de andra. En gång när MGA var längst ner i magasinet i ett bibliotek, föll en uråldrig bok ner i huvudet på honom innan den i en dammexplosion la sig tillrätta på ett avlastningsbord, med sidan 99 uppslagen. MGA tittade på boken, började läsa: “Trädmagi vid barnlöshet”. Länge blev han stående vid bordet, innan han tog med sig boken upp i biblioteket för att låna den.
Hemma i huset igen visade han YYY boken, läste: “Hon som vill bli med barn skall höstens mörkaste natt bege sig till skogens högsta träd, ropa “Kandahar, ge mig ett svar” och sedan, under största möjliga tystnad, gå baklänges hela vägen tillbaka.
“Det är vår nu” sa YYY tyst.
“Det finns en annan metod står det här, sa MGA. Den som bara önskar ett barn, men ej önskar föda, ska när det är ljust bege sig ut i skogen, finna dess vackraste träd, sedan återvända om natten, viska “Vem är du?”, buga sig och viska “Tack”.
“Skogens vackraste träd, sa YYY. Det känner vi redan, det är den unga eken vid vårt berg. Kom, vi går dit!”
Sent den natten gick de åter till berget. Viskade “Vem är du, Vem är du?”, Bugade och viskade tack i den ljusa natten, begav sig dröjande hemåt.
Det var två lite skamset generade personer som vandrade bort från berget, förbi ängarna och sjön, hem till huset. “Hur kunde vi ens för ett ögonblick tro på gamla folksagor”. “Ja, inte vet jag. Trams som inte gjorde någon nytta, men ingen skada heller, för den delen”, svarade MGA, “Vi fick iallafall en vacker vårnattspromenad”
När de låste upp dörren till huset möttes de av barnskrik, i soffan låg en liten tjej och skrek och skrek och skrek. MGA och YYY tittade förstummade på varandra, som handlingsförlamade – innan YYY gick fram till barnet, viskade “Vem är du?” och “Tack!” och tog upp henne i famnen.
“Titta här”, sa MGA och pekade på bordet. “Det ligger papper här, med kinesiska tecken. Det står att vi har adopterat och att hennes namn är ZZZ.
Så spårade sagan in på praktiska detaljer, som att jag åkte till en nattöppen butik för att handla mat och blöjor, som att hon fick ta ett bad med Trilobit sittande på badkarskanten, ömsom försiktigt tassande på henne, ömsom på vattenytan – och förstås vad hon åt, eller inte åt, och hur hon somnade.
Jag tystnade, trodde att min dotter somnat, försvunnit från sagan. Länge var det tyst, men så: “Vad gjorde du av boken?”
“Vi tyckte det räckte med ett barn, så jag köpte en stor chokladask och lämnade tillbaka boken på biblioteket tillsammans med den”.
Formulär 1A. Och jag kan få känslan av att vi sällan vågar oss längre än hit, i ett ömsesidigt bekräftande av barn- och föräldrarelationen, att samhället våra barn tvingas växa upp i ibland skrämmer oss så mycket att vi inte vill se och veta. I bästa fall, skulle jag tro. Jag kan undra hur stor del av oss adoptivföräldrar det är som aldrig ens försöker se sig själva som en del av ett traditionsrikt tänkesätt där andra kulturer och etniciteter betraktas ur ett dumdrygt “inte så lite förakt”-perspektiv.
För någon månad sen var jag med min dotter under en skoldag. Vid ett tillfälle skojade en av pojkarna till det, drog i ögonvrårna och försökte karikera en kines. Jag frågade varför, och frågade min dotter om hon tyckte det var likt. “Nej”, svarade hon – “Fast det finns en del som tycker det, som han som skrev den där boken som vi rev sönder”
Ja, det fick mig att minnas en “debatt” på ett adoptionsforum som gick hela varvet runt, från Hellsings/Ströyers kulturimperialistiska förakt till negerbollar och tillbaka till svarta som tecknas som apor eller bilder av ondskefulla kineser.
På något sätt måste vi som har adopterat barn med ett icke-europeiskt utseende lära oss att förhålla oss till den svenska tradition som ser på folk som inte är som vi med ett milt men överlägset förakt. Och fan vet om den aspekten ens tas upp vid utbildningar och utredningar, den är ju så oerhört mycket mer krävande än individpsykologiserande “mamma-pappa-barn”-lekar.
MGA
