Det finns en genetisk kedja med ett nästan oändligt antal länkar; från det allra första polymeren som replikerade sig själv fram till mig. Jag - den allra sista länken i ett obrutet sammanhang, tvärs genom miljarder år av genetiskt släktskap och utveckling.
Jag kommer nog alltid att fascineras av tanken på en DNA-stafett genom årmiljarderna där varje enskild människa överlämnar hälften av sitt alldeles egna genetiska budskap till nästa generation precis som våra förfäder som inte var människor har gjort.
Tanken är vacker – liksom dess konsekvens: att stafetten från livets första antydan fram till mig – tar slut med mig. Men upplever jag den som sorglig och vemodig? Nej, bara vacker och storslagen, liksom dess fortsättning. Jag tog ju bara upp en ny stafettpinne – och känner att livets lopp har många fascinerande vägar.
http://www.youtube.com/watch?v=7widbpZLzuU
MGA
06 februari 2010 den 21:59
Tycker att det är lite häftigt att den långa kedjan litegrand tar slut med mig.
08 februari 2010 den 14:03
Ja,lite häftigt är nog just vad det är.
MGA
09 februari 2010 den 11:42
Häftigt???
Internationell adoption gör att barn berövas sitt urspung … många tvingas leva som aliens i miljöer där de saknar sina naturliga sammanhang.
På strukturell nivå är de inte de tomma orden om föräldralösa barn som får familjer som gäller, istället förhindrar adoptionsindustrin lösningar som innebär att barnen kan få stanna i sina naturliga miljöer.
Blir det en katastrof någonstans på jorden … dröjer det inte förren adoptionsindustrin är där, som gamar kretsande kring lidandet. Se på Haiti!!
ft
09 februari 2010 den 13:00
Fast ska man vara häftigt vederhäftig syftar “häftigt” på känslan att vara den sista genetiska länken i en kedja som sträcker sig bort till livets början, för 3,6 miljarder år sen – eller så. Häftigt syftar alltså inte på hur en adopterad kan känna inför inför adoptionen och alla förändringar den medfört.
Annars tycker jag ditt resonemang är intressant och återkommer senare i en text som mer handlar om “adoptionsindustrin” och en del av dess psykologiska uttrycksmedel.
Med gamar på Haiti antar jag att du syftar på den kristna organisation som försökte röva bort ett trettiotal barn. Jag har inte läst att syftet skulle vara adoption, men det skulle iofs inte förvåna mig.
MGA
10 februari 2010 den 10:57
Ja, jag menade naturligtvis min långa genetiska kedja, ända bak till “aptiden” som nu tar slut med mig. Jag tycker i alla fall att det är lite häftigt att tänka att det är så. Ingen i min nära släkt har skaffat barn, så nu “dör den grenen ut” genetiskt.
Ditt andra resonemang handlar om något helt annat, om att inte ha ett majoritetsutséende och den känslan kan jag förstå och sympatisera med, men inte ditt resonemang om “naturlig” miljö om det inte är så att du egentligen menar “ursprungsland” som jag också respekterar.
Att man försöker stjäla barn för att adoptera bort dem är ju naturligtvis helt ruskigt fel.
11 februari 2010 den 17:03
Hade det varit häftigt om ni inte adopterat?
ft
11 februari 2010 den 20:53
“Jag tog ju bara upp en ny stafettpinne – och känner att livets lopp har många fascinerande vägar.”
Så skriver jag i ursprungstexten här ovan, det är väl svar nog: Nej, jag tror inte att jag hade upplevt det som häftigt om jag inte adopterat (förövrigt är det inte ens säkert att det blivit så under andra omständigheter, jag är inte infertil).
Jag försöker förstå din kommentar, men kan faktiskt bara tolka den som att du inte gör någon skillnad mellan föräldra- och barnperspektiv, annars ett vanligt fenomen bland adoptivföräldrar, där barnet inkluderas i att skapa ett syfte (Guds, ödets eller möjligen de rosa änglarnas mening med barnet,med adoptionen), d v s ur barnperspektivet med övergivandet.
Men att jag är tacksam för att jag fick adoptera, innebär inte att jag begär att mitt barn ska vara tacksam för att hon blev adopterad – att jag kanske gärna ser henne som en länk i en kedja in i framtiden, innebär inte att jag begär detta av henne, inte heller att jag ser en mening i att hon på sätt och vis bröts loss från sina egna länkar bakåt.
Det finns ingen jävla mening i det som sker, enligt mig – men det hindrar inte på något vis att man ändå ska göra det bästa möjliga av situationen.
MGA
16 februari 2010 den 11:03
Om jag inte kunnat adoptera hade det känts mer sorgligt än häftigt.
13 mars 2010 den 10:02
Verkar sitta långt inne … det där utlovade svaret om adoptionsindustrin.
13 mars 2010 den 19:28
Adoptionsindustrin är nog snarare ett uttryck för adoptionspsykologin än en verklig realitet, åtminstone om man bortser från kristna missionsadoptioner.
Lustigt nog beror mitt uteblivna svar på att jag förlorade mig in i en meningslös diskussion på ett adoptionsforum, där det var några som menade att det är en fördel för den adopterade att få komma till en familj med samma hudfärg som den adopterade, vilket påminner lite om din inställning.
Så länge någon påstår detta, utan att ens göra ett försök att finna stöd för tesen i forskning om adopterade, så länge säger detta inget om adopterade och adoptioner generellt, men mycket om den adoptivförälder som kommer med påståendet.
Min uppfattning är att förståelsen för adopterades utveckling skulle öka högst väsentligt om fokus för adoptionsforskning i större utsträckning låg på hur vi adoptivföräldrar fungerar, inom familjen såväl som i samspel med det omgivande samhället.
Det finns exempel på många ytterligheter bland oss adoptivföräldrar, särdrag som naturligtvis sätter sina spår i våra barns psykologi. Det handlar långtifrån bara om att tycka att färgskillnader generellt innebär svårigheter för familjer, utan det finns så mycket mer än så: Allt från att tävla om vem som fått det yngsta och friskaste barnet ( någon slags substitutspsykologi – i brist på bättre har vi iallafall kommit nära det biologiska barn vi aldrig fick, typ) till att istället vara offer för behovet att allt som oftast behöva påtala hur duktig man är som adopterat ett barn med särskilda behov.
Svaret på frågan hur det kommer att gå för våra barn bör inte minst sökas hos oss föräldrar – i vår psykologi.
Blev väl inte det svar du hade förväntat dig, men hursomhelst det svar du ändå fick.
MGA
16 mars 2010 den 01:25
Det finns många undersökningar som påvisar att internationellt adopterade mår sämre än övriga befolkningen … Också ditt barn kommer att upptäcka att det finns ett Sverige som inte ser med välvilja på främmande utseenden. Finns du med henne då eller är du kvar i din oseende bubbla?
16 mars 2010 den 11:06
Adoptionspsykologi, tänker jag – och förvånas inte längre över att forskning som fokuserat på hela spektrat av faktorer som kan påverka en adopterad retuscheras till en färgklick.
Det är svårt att finna exempel på forskning som försökt mäta om färgskillnader inom familjen har betydelse för adopterades utveckling – men det jag har funnit indikerar att färgen saknar betydelse.
Jag kan undra varför det tycks förhålla sig så. Jag skulle ju tycka att det vore bättre för min dotter om hon aldrig behövde uppleva att hon blir definierad, bedömd och diskriminerad utifrån schabloner om utseenden, fast det kommer hon naturligtvis att bli.
Men min tro är att intoleransen kan ta sig många uttryck, att den ofta fokuserar på vad den uppfattar som en människas största svagheter, vad som är utmärkande för just den personen.
Lyckligtvis är intoleransen oftast så enfaldig att den inte förstår att det finns betydligt mer sofistikerade sätt att skada en annan människa än att fokusera på hudfärgsskillnader.
Jag känner min dotter, vet hur hon behöver stöd, vet hur hon skulle kunna bli svag och sårbar.
Jag kan undra om intoleransen kan bli mer effektiv när den inte avleds till att fokusera på utseende – om den då får lättare att söka sig mot en persons innersta kärna.
Bara en tanke, men en tanke som delvis skulle kunna förklara att utseendeskillnader gentemot familj och samhälle inte tycks vara negativt för adopterades utveckling.
Eller har du exempel på forskning som visar på motsatsen?
MGA