Följde med dotter till skolan idag, inget särskilt med det förresten, mer än att jag var på uselt humör. En gammal rotfyllning, som gjordes av en okunnig jävla fjant för 15 år sen, har påverkat mitt humör och min ekonomi de senaste månaderna: Tandläkaren efter skolan alltså.
På vår väg ner i källaren för att hämta hennes cykel sjunger dottern ”tjing tjong, tjing tjong” och skrattar åt något bortom min förståelse, själv känner jag irritationen växa: ”Var politiskt korrekt, ungjävel, sluta tjingtjonga. Du vet väl redan bättre än jag att det är en nedsättande benämning för kineser och kinesiska”, skulle jag egentligen vilja säga – men det gör jag förstås inte.
Väl ute på gatan tilltar tjingtjongandet. Ekipaget tjingtjongar tänker jag - och helt oinbjuden dyker den sen länge bortgångne Anders Gernardts röst upp bland mina tankar: hästkommentatorn som gav ordet ”ekipage” en dialektal röst i vår kollektiva minnesbank. Hans röst skorrar till: ”Du tror att du måste behålla makten över hennes ord – men hon tar makten, hon tar orden, hon tar orden i sin makt”.
Ok, Anders , tänker jag. Tack för Strindberg: Vem är väl egentligen jag att bestämma vad som passar sig för en ung svensk-kinesisk dam – i hennes alldeles egna värld.
MGA
