Följde med dotter till skolan idag, inget särskilt med det förresten, mer än att jag var på uselt humör. En gammal rotfyllning, som gjordes av en okunnig jävla fjant för 15 år sen, har påverkat mitt humör och min ekonomi de senaste månaderna: Tandläkaren efter skolan alltså.
På vår väg ner i källaren för att hämta hennes cykel sjunger dottern “tjing tjong, tjing tjong” och skrattar åt något bortom min förståelse, själv känner jag irritationen växa: “Var politiskt korrekt, ungjävel, sluta tjingtjonga. Du vet väl redan bättre än jag att det är en nedsättande benämning för kineser och kinesiska”, skulle jag egentligen vilja säga – men det gör jag förstås inte.
Väl ute på gatan tilltar tjingtjongandet. Ekipaget tjingtjongar tänker jag - och helt oinbjuden dyker den sen länge bortgångne Anders Gernardts röst upp bland mina tankar: hästkommentatorn som gav ordet “ekipage” en dialektal röst i vår kollektiva minnesbank. Hans röst skorrar till: “Du tror att du måste behålla makten över hennes ord – men hon tar makten, hon tar orden, hon tar orden i sin makt”.
Ok, Anders , tänker jag. Tack för Strindberg: Vem är väl egentligen jag att bestämma vad som passar sig för en ung svensk-kinesisk dam – i hennes alldeles egna värld.
MGA
13 april 2010 den 23:20
Med två barn som reagerat väldigt olika på tjingtjong (den äldre nappade omedelbart, från första gången och helt utan min medverkan), har jag med åren tagit för vana att förklara för min mindre unge att alla som hör det inte uppskattar att höra det – t.ex. hans storasyster – om det är riktat mot dem själva och de vill då inte heller att det sägs om eller mot andra. Alla säger heller inte tjingtjong på ett snällt sätt. Och därför är det inte enbart en kul ordkombination, vilken som helst.
Idag vid middagen kom en massa ord upp – “neger” och det eländiga “negerboll”, som i våra skogsiga trakter tagit ett steg ut i svärmen av andefattiga symboler för “frihet att säga vad man vill” och till vem man vill (kanske står det bara kvar där det alltid stått men nu hävdas rätten med alla möjliga medel t.ex med “Negerbollensdag” – i ett ord ! – som samlat 49.301 anmälda deltagare och 25.088 som kanske ska delta på Facebook, som tur är har 88.391 personer meddelat att de inte kommer att delta). Nu kallas bollarna här tydligen också “asylknöl” (vi har en del flyktingar här!) Och uppenbart rasistisk mobbning anses fortfarande av lärare vara bara “pojkstreck”.
Jag anser inte att jag inkräktar på mina barns kreativitet, spontanitet eller något annat positivt i deras utveckling, varken mänskligt eller språkligt (om det nu är någon skillnad) om jag respektfullt förklarar att ord kan uppfattas på negativa sätt fast de själva inte uppfattat/upplevt det.
Horunge, verkar också vara ett ord som finns i pojkvokabulären “på skoj” och då tar jag mig friheten att säga att om du låter andra skoja med dig med ett sådant ord, och du inte tar illa upp, så får det vara hänt, men det är ett ord du ska rensa ur ditt eget språk…och så en förklaring om vad det verkligen betyder och har betytt och varifrån ordet kommer. Och att det inte är vidare fräscht utan riktigt sunkigt, på alla sätt och alldeles särskilt som skämt betraktat.
Jag ser det inte som att jag måste behålla makten över min sons ord…snarare respekterar jag honom så mycket att jag vill ge honom en chans att vara medveten om att allt inte är enkelt…och i varje stund nytt.
14 april 2010 den 22:12
Asylknöl!
Jag tänker på Goldings “Flugornas Herre”, och på min vän B som mötte det rena hatet när civilisationen krackelerade i Jugoslavien.
Herregud! Får man fråga om receptet – eller behöver jag ens det. Gissar att man häller en del ondska, två delar enfaldighet och tre delar förkrympta emotioner i ett kärl, blandar omsorgsfullt, för att sedan hälla smeten i en oanvänd hjärna.
Under rätta omständigheter blir kanske reaktionen hos den nickedocka man bakat omedelbar : Ett flabbande “Hä hä – asylknöl, hö hö”.
Återkommer med ett svar angående tjingtjongandet. Asylknölen gjorde mig alldeles stum, jag vill inte tro att den sortens ondskans potential finns i oss alla – eller snarare att den kräver rätt grogrund för att tränga fram, där emotionellt handikappade föräldrar bara är en av förutsättningarna.
20 april 2010 den 14:08
När jag hämtade dottern på fritids igår mötte hon mig med orden “Jag längtar efter min riktiga pappa”
Jag svarade: “De slipar till honom just nu, du får vänta en vecka till”
Och sen gick vi därifrån, följda av en undrande personalblick.
Det är ungefär en vecka sen min dotter gjorde en paus i tandborstningen, tittade allvarligt på mig och sa: “Pappa, du är inte min riktiga pappa”
Nähä, svarade jag lite dröjande.
Så kunde hon inte dölja skrattet bakom den allvarsamma leken längre: “Nej, för min riktiga pappa har runda glasögon”
Så kan det gå när man slår sönder sina riktiga glasögon.
Jag gissar att det aldrig framgick av ursprungstexten att hon är väl medveten om vad et tjingtjongande kan ha för egentliga avsikter, liksom hon är om att många använder riktiga som en synonym för biologiska.
Och kanske det egentligen var det jag ville säga med texten – att en lek med språket och ords mångskiftande betydelser faktiskt kan innebära en slags egnmakt. Inte vet jag vad som fick henne att tjingtjonga just den dagen, jag är bara glad att jag lät bli att upplysa henne om sånt hon redan känner till.