En lika mörk som mycket liten flicka leker i parken. Hennes bleka föräldrar håller vakt – och jag och min dotter tittar på.
Flickan ramlar vid ett lekredskap, särskilt designat för att vara mjukt. Den stackars pappan som står närmast ser nu ännu blekare ut, han vet väl vad som komma skall, att han inte varit uppmärksam nog. Vi lyssnar till mammans utskällning, ser hur hon tar det icke-gråtande barnet från pappan, bär henne bort från det farliga.
Adoptivföräldrar, tänker jag och känner med pappan. Han som ensam står vid ett “vadderat” lekredskap, i alltför många ögonblick utan att kunna ta på sig masken av att vara oberörd.
“En del mammor är så”, säger min dotter till mig och himlar med ögonen.
Mm, men adoptivmammorna är överrepresenterade, tänker jag, och förlorar mig in i vad som kan vara mina egna fördomar.
MGA
