Jag tittar måndagsmorgontrött på henne, öppnar munnen tillräckligt för att låta ett ”Nä” slinka ut. Frågar:

”Och själv då?”

”För jävligt”, svarar hon. 

Skulle egentligen vilja fortsätta samtalet. Höra om hon som jag tycker att Sahlin var stor i nederlaget. Men kön bakom växer så jag nöjer mig med en stämpel i kaffekortet

Fyra år till med Maud och Jan – och med Sverigedemokrater. Stackars Sverige. 

MGA

Flickan ramlar vid ett lekredskap, särskilt designat för att vara mjukt.  Den stackars pappan som står närmast ser nu ännu blekare ut, han vet väl vad som komma skall, att han inte varit uppmärksam nog. Vi lyssnar till mammans utskällning, ser hur hon tar det icke-gråtande barnet från pappan, bär henne bort från det farliga.

Adoptivföräldrar, tänker jag och känner med pappan. Han som ensam står vid ett ”vadderat” lekredskap, i alltför många ögonblick utan att kunna ta på sig masken av att vara oberörd.

”En del mammor är så”, säger min dotter till mig och himlar med ögonen.

Mm, men adoptivmammorna är överrepresenterade, tänker jag, och förlorar mig in i vad som kan vara  mina egna fördomar.

MGA

På vår  väg ner i källaren för att hämta hennes cykel sjunger dottern ”tjing tjong, tjing tjong” och skrattar åt något bortom min förståelse, själv känner jag irritationen växa: ”Var politiskt korrekt, ungjävel, sluta tjingtjonga. Du vet väl redan bättre än jag att det är en nedsättande benämning för kineser och kinesiska”, skulle jag egentligen vilja säga – men det gör jag förstås inte.

Väl ute på gatan tilltar tjingtjongandet. Ekipaget tjingtjongar tänker jag - och helt oinbjuden dyker den sen länge bortgångne Anders Gernardts röst upp bland mina tankar: hästkommentatorn som gav ordet ”ekipage” en dialektal röst i vår kollektiva minnesbank. Hans röst skorrar till: ”Du tror att du måste behålla makten över hennes ord – men hon tar makten, hon tar orden, hon tar orden i sin makt”.

Ok, Anders , tänker jag. Tack för Strindberg: Vem är väl egentligen jag  att bestämma vad som passar sig för en ung  svensk-kinesisk dam –   i hennes alldeles egna värld.

MGA

Det finns en genetisk kedja med ett nästan oändligt antal länkar;  från det allra första polymeren som replikerade sig själv fram till mig. Jag - den allra sista länken i ett obrutet sammanhang, tvärs genom miljarder år av genetiskt släktskap och utveckling.

Jag kommer nog alltid att fascineras av tanken på en DNA-stafett genom årmiljarderna där varje enskild människa överlämnar hälften av sitt alldeles egna genetiska budskap till nästa generation precis som våra förfäder som inte var människor har gjort.

Tanken är vacker – liksom dess konsekvens: att stafetten från livets första antydan fram till mig – tar slut med mig. Men upplever jag den som sorglig och vemodig? Nej, bara vacker och storslagen, liksom dess fortsättning. Jag tog ju bara upp en ny stafettpinne – och känner att livets lopp har många fascinerande vägar.

http://www.youtube.com/watch?v=7widbpZLzuU

MGA

Katterna är  intresserade åskådare när jag på kvällen torkar bort maten från golvet, blöter upp små intorkade bitar – i bakgrunden radion, där Madeleine von Sivers och Ingrid Stjerna pratar adoption.

Medeleine von Sivers berättar om upplevelsen av en adoptionskurs Ingrid Stjerna ledde. Skräcken att som ensamadopterande gå in i ett rum med bara par, lättnaden över Stjernas gruppindelning: kvinnor för sig, män för sig – och insikten att det ensamma ansvaret också kan underlätta. Flera av kvinnorna berättade att deras män egentligen inte ville adoptera, men …

Under många år blev sagorna jag fantiserade ihop en sorts länk mellan vakenhet och sömn för min dotter, ibland också för mig. Nuförtiden saknar jag dem. Det händer inte alls lika ofta att hon begär att få höra en saga, förr kunde de hon gillade växa och nästan leva sitt eget liv under några veckor, innan de tonade bort och ersattes av nya. De mest populära handlade ofta om övergivna barn (eller djur), om deras kamp för att bli en del av ett sammanhang där de var behövda och älskade.

Men igår ville hon alltså höra sagan om oss, inte hur det var – det har hon hört tusen gånger – utan just sagan om oss, där hon gärna kunde vara vårt biologiska barn.

Så det blev adoptivföräldrakuskap enligt formulär 1A. Enkelt, komplikationsfritt – och alldeles fritt från yttre sammanhang;

”Det var en gång en man som hette MGA. Han bodde i ett hus på landet tillsammans med sin fru YYY och deras katt Trilobit, under många år hade de längtat så mycket efter ett barn, även Trilobit längtade, men inte lika mycket som de andra. En gång när MGA var längst ner i magasinet i ett bibliotek, föll en uråldrig bok ner i huvudet på honom innan den i en dammexplosion la sig tillrätta på ett avlastningsbord, med sidan 99 uppslagen. MGA tittade på boken, började läsa: ”Trädmagi vid barnlöshet”. Länge blev han stående vid bordet, innan han tog med sig boken upp i biblioteket för att låna den.

Hemma i huset igen visade han YYY boken, läste: ”Hon som vill bli med barn skall höstens mörkaste natt bege sig till skogens högsta träd, ropa ”Kandahar, ge mig ett svar” och sedan, under största möjliga tystnad, gå baklänges hela vägen tillbaka.

”Det är vår nu” sa YYY tyst.

”Det finns en annan metod står det här, sa MGA. Den som bara önskar ett barn, men ej önskar föda, ska när det är ljust bege  sig ut i skogen, finna dess vackraste träd, sedan återvända om natten, viska ”Vem är du?”, buga sig och viska ”Tack”.

”Skogens vackraste träd, sa YYY. Det känner vi redan, det är den unga eken vid vårt berg. Kom, vi går dit!”

Sent den natten gick de åter till berget. Viskade ”Vem är du, Vem är du?”, Bugade och viskade tack i den ljusa natten, begav sig dröjande hemåt.

Det var två lite skamset generade personer som vandrade bort från berget, förbi ängarna och sjön, hem till huset. ”Hur kunde vi ens för ett ögonblick tro på gamla folksagor”. ”Ja, inte vet jag. Trams som inte gjorde någon nytta, men ingen skada heller, för den delen”, svarade MGA, ”Vi fick iallafall en vacker vårnattspromenad”

När de låste upp dörren till huset möttes de av barnskrik, i soffan låg en liten tjej och skrek och skrek och skrek. MGA och YYY tittade förstummade på varandra, som handlingsförlamade – innan YYY gick fram till barnet, viskade ”Vem är du?” och ”Tack!” och tog upp henne i famnen.

”Titta här”, sa MGA och pekade på bordet. ”Det ligger papper här, med kinesiska tecken. Det står att vi har adopterat och att hennes namn är ZZZ.

Så spårade sagan in på praktiska detaljer, som att jag åkte till en nattöppen butik för att handla mat och blöjor, som att hon fick ta ett bad med Trilobit sittande på badkarskanten, ömsom försiktigt tassande på henne, ömsom på vattenytan – och förstås vad hon åt, eller inte åt, och hur hon somnade.

Jag tystnade, trodde att min dotter somnat, försvunnit från sagan. Länge var det tyst, men så: ”Vad gjorde du av boken?”

”Vi tyckte det räckte med ett barn, så jag köpte en stor chokladask och lämnade tillbaka boken på biblioteket tillsammans med den”.

Formulär 1A. Och jag kan få känslan av att vi sällan vågar oss längre än hit, i ett ömsesidigt bekräftande av barn- och föräldrarelationen, att samhället våra barn tvingas växa upp i ibland skrämmer oss så mycket att vi inte vill se och veta. I bästa fall, skulle jag tro. Jag kan undra hur stor del av oss adoptivföräldrar det är som aldrig ens försöker se sig själva som en del av ett traditionsrikt tänkesätt där andra kulturer och etniciteter betraktas ur ett dumdrygt ”inte så lite förakt”-perspektiv.

För någon månad sen var jag med min dotter under en skoldag. Vid ett tillfälle skojade en av pojkarna till det, drog i ögonvrårna och försökte karikera en kines. Jag frågade varför, och frågade min dotter om hon tyckte det var likt. ”Nej”, svarade hon – ”Fast det finns en del som tycker det, som han som skrev den där boken som vi rev sönder”

Ja, det fick mig att minnas en ”debatt” på ett adoptionsforum som gick hela varvet runt, från Hellsings/Ströyers kulturimperialistiska förakt till negerbollar och tillbaka till svarta som tecknas som apor eller bilder av ondskefulla kineser.

På något sätt måste vi som har adopterat barn med ett icke-europeiskt utseende lära oss att förhålla oss till den svenska tradition som ser på folk som inte är som vi med ett milt men överlägset förakt. Och fan vet om den aspekten ens tas upp vid utbildningar och utredningar, den är ju så oerhört mycket mer krävande än individpsykologiserande ”mamma-pappa-barn”-lekar.

MGA

För det omvända -  det genomarbetade, där varje ord är vägt på ”guldvåg” – blir ofta de bakomliggande värderingarna en del av helheten eller döljs fullständigt.

Jag läser Socialstyrelsens handledning för adoption. På sidan 82 finns en alldeles underbar mening, en slags mix mellan min gamla faster med plastikoperationerna och en mycket genomtänkt syn på adoptioner:

Mycket tyder på att barn fungerar så att de formas av den miljö de lever med, detta inkluderar egenskaper. Tänk, fröken Socialstyrelse – så mycket jag känner igen från oss föräldrar i vårt barn, gester, språkbruk, värderingar och intressen.

Därmed inte sagt att man som förälder inte kan se sånt man inte själv precis har i övermått. som vår dotters totala rumsuppfattning. Jag menar: själv skulle jag omedelbart gå vilse i dina korridorer, fröken Socialstyrelse. Det skulle inte min dotter göra.

Jag tycker nog också att du inte skulle ha skrivit ”i ett barn”, utan ”i sitt barn”. Det är en jävla skillnad på egna och andras barn, fast där kanske det mest handlar om din känsla för språk, fröken Socialstyrelse.

 MGA

Så kan det gå – eller också inte. Jag ler lite och tänker på min text ”Rosor” och på Mark Twains uttalande om statistik, fast själva statistiken är det ju inget fel på, men kanske att vi mer än någonsin har en benägenhet att försöka kvantifiera utan att ens försöka vilja förstå vad det är vi mäter, någor som ju grabbarna, bakom den registerstudie Rosor handlar om, är tre lysande exempel på.

Gott nytt år!

MGA

Sant eller inte. Hursomhelst tycker jag mig höra kommentarerna: ”Va! Det var det jävligaste jag hört! Så jävla PK, försts förbjuder dom skolavslutningar i kyrkan – och nu får man inte ens använda sitt eget språk!

http://www.folkbladet.nu/?p=164082

MGA

Ur något slags perspektiv skulle man kunna se debatten utifrån exemplet ”Kinas ettbarnspolitik” som en slags skakning. Eller som att ett rop om att resurserna är begränsade slutligen kanske t om kan nå delar av vår planet där man av födsel och ohejdad vana tar för givet att man är värd så oerhörd mycket mer än det egna futtigt fattiga genomsnittet av jordens gemensamma tillgångar.

MGA

http://www.expressen.se/debatt/1.1815696/var-livsstil-tvingar-fram-gron-diktatur